Jag är lite av en nervig person. Men saker som jag oftast går och oroar mig över är främst sådant som jag inte kan kontrollera. Kanske också är just därför jag går stirrar upp mig i onödan. En av sakerna som jag antagligen är det jag är mest rädd för är om jag någon gång i framtiden skulle behöva föda barn. Tanken på den smärtan kan få mig att vilja kräka. Börjar svettas och på gränsen till att börja gråta. Och så trillar man över en sådan här artikel. För helvete!

"När Linda väntade sitt första barn verkade barnet växa mer än normalt under graviditeten. Hon var orolig för hur förlossningen skulle gå, men säger att hon inte blev tagen på allvar av läkarna.
– "Det är inget att oroa sig över, det är normalt att vara orolig första gången." Och när jag bad om ett tillväxtultraljud så sade de att det inte tillhör deras rutiner, om det inte finns grundande skäl för det, säger Linda. 

Vid förlossningen sprack Linda hela vägen, det vill säga huden slets sönder från slidan bak till ändtarmsöppningen. Hon har än i dag problem med att gå på toaletten. 
– Man kan inte gå på toan utan att hjälpa till med ett finger. Man får hålla emot för att kunna bajsa, helt enkelt."